Det finns en otydlighet kring försäljningen av uppkopplade prylar. Är det en produkt eller i själva verket en tjänst med tillhörande hårdvara? För oss konsumenter kan skillnaden innebära mer än vad vi anar.
"Pebble devices will continue to work as normal. No immediate changes to the Pebble user experience will happen at this time."
Formuleringen finns med i ett långt inlägg som publicerades på Pebbles blogg i förra veckan. Pebble är (även om "var" nu möjligen är ett bättre ordval) den första smarta klockan som fick riktigt stort genombrott, mycket tack vare en väldigt framgångsrik kampanj på Kickstarter 2012.
Vinter 2015 var det dags för första uppföljaren. Och i våras var det dags för Kickstarter-kampanj nummer tre. Också den framgångsrik. Men trenden var bruten. Kampanj nummer ett drog in drygt tio miljoner dollar. Kampanj två dubbelt så mycket. Men i våras tog det stopp vid 13 miljoner dollar.
Om det var det vikande intresset som gav Pebble finansiella problem vet jag inte, men klart är i alla fall att Pebble inte längre existerar som företag. Efter drygt två miljoner tillverkade klockor har fabrikerna stannat och en majoritet av de anställda jobbar nu på Fitbit istället, en av de stora tillverkarna när det gäller aktivitetsmätare.
Reaktionerna lät givetvis inte vänta på sig. Många är upprörda över att affären överhuvudtaget görs och känner sig på olika grunder lurade och besvikna. Bland annat har påståenden om att Pebbles grundare nu förväntas göra sig en hacka synts i kommentarsfälten. Det verkar dock finnas anledning att förhålla sig tveksam till den verklighetsbeskrivningen, men det är alldeles oavsett inte ämnet för mina funderingar här. Däremot ett ämne att återkomma till: I vilken utsträckning har crowdfunding gått från att vara ett sätt för företag att söka gräsrotsfinansiering till en nätbutik där konsumenter förbokar produkter – och vad betyder i så fall en sån förändring för crowdfunding som fenomen?
Kan du tända lyset utan en server?
Tidigare i höstas sedan skrev jag om uppkopplade prylar ur ett säkerhetsperspektiv. Att göra sina prylar säkra är en av de utmaningar som världens elektroniktillverkare har att brottas med när allt fler saker ska anslutas till internet.
Men det är inte den enda utmaningen.
Internetuppkopplingen innebär också att det blir mer otydligt vad det egentligen är som säljs. Är det en produkt? Eller är det i själva verket en tjänst, med den hårdvara som behövs för att tjänsten ska kunna levereras?
När Pebble försöker lugna sina tidigare kunder genom en försäkran om att deras klockor kommer fortsätta att fungera som normalt, åtminstone till vidare, innebär det att klockan förvisso är en hårdvara som sitter runt armen på kunden. Men att dess funktion till stor del är beroende av komponenter på nätet. I Pebbles fall handlar det åtminstone om en nätbutik för appar och urtavlor, men med all säkerhet också andra funktioner.
Pebble är långt ifrån den första hårdvaran/tjänsten som hamnat i den här situationen.
I slutet av september lämnade Narrative in sin konkursansökan. Likheterna med Pebble är två: Också Linköpingsföretaget, som utvecklade en så kallad lifelogging-kamera som tog en ny bild var trettionde sekund, lanserades med en framgångsrik crowdfunding-kampanj. Och precis som med Pebble fanns det en moln-del, som i Narratives fall var än mer central för företagets erbjudande till sina kunder. Med en bild var 30 sekund blir antalet bilder väldigt stort, och det var på företagets servrar som algoritmer för bildanalys användes för att hitta det som verkade intressant.
I Narratives fall finns dock möjligen en anledning för kunderna att hoppas på ett bättre slut. Ett antal av de tidigare anställda har köpt upp tillgångarna för att ge utvecklingen av kameran en ny chans.
Men hela den här situationen är en utmaning, för både företag och deras kunder. Kopplingen till molnet gör det möjligt att bygga funktioner som är omöjliga, eller i alla fall väldigt svåra, att uppnå på ett annat sätt.
Men det finns andra vägar än att bygga egna molntjänster: Standarder.
I fallet med Pebble är det kanske svårt att se en standard för smarta klockor. Och i någon mening så bygger Narrative på en standard, den för jpeg-bilder. Sedan står det ju egentligen vem som helst fritt att utveckla mjukvara som kan hantera bildfloden från kameran.
Tittar man åt andra håll, finns det definitivt utrymme för mer samarbete företag emellan.
Hur länge fungerar mina smarta lampor?
Prylar för smarta hem och lokaler är ett typexempel på det. På mitt kontor sitter fyra Lifx-lampor inskruvade i armaturerna. De fungerar utmärkt.
Men med dem är jag inlåst i Lifx ekosystem. Jag kan inte kombinera dem med lampor från andra tillverkare, som Philips Hue. Och vad som händer den dagen Lifx får finansiella problem vet jag inte. Men eftersom lamporna styrs via Lifx servrar så känner jag mig inte helt övertygad om att det i så fall blir en helt problemfri fortsättning med dem.
Som konsumenter behöver vi börja fråga efter standardiserade lösningar. Vi behöver en nätets motsvarighet till E27-sockeln när det gäller smart belysning. Och alla andra funktioner som ska kopplas upp till internet.
Kortsiktigt finns det säkert argument för egenutvecklade lösningar. Inlåsningseffekter lockar och standardiseringsarbete kan vara långsamt.
Men långsiktigt är det helt uppenbart att det väntar massor av problem runt hörnen.
Säkerhetsproblemen som jag skrev om i november är ett exempel på det. Istället för att försöka utveckla egna protokoll, välj standardlösningar som är ordentligt analyserade och genomgångna.
Men jag tror även det som Pebbles och Narratives kunder drabbats av är värt att ta med i beaktande.
Det finns antagligen en gräns för hur många köp konsumenterna är beredda att göra där de efter ett tag upptäcker att det inte var en produkt de köpte, utan en tjänst.
En tjänst som dessutom är beroende av det företagets välmående och framgång.
Om skribenten
Anders Thoresson har bevakat IT och telekom sedan 1999, först som reporter på Ny Teknik och sedan 2006 som frilans. Genom åren har hans texter bland annat publicerats i Dagens Nyheter, Dagens Industri, Forskning och Framsteg, IVA Aktuellt och Ny Teknik. Han har också skrivit flera Internetguider åt IIS och gör poddcasten Digitalsamtal. Du når Anders via hans webbplats.
En lösning kan vara att tjänsteföretagen släpper sina molntjänster som open source, alternativt tvingas göra det vid en konkurs där det inte finns en ny förvaltare. I ett sådant läge finns det åtminstone en teoretisk öppning för att användarna kan hålla sina lampor eller klockor vid liv. När det gäller LIFX finns faktiskt en annan lösning – förutom Cloud-APIet finns det också ett LAN-API, vilket det redan finns diverse open source-projekt som nyttjar. Ett är https://www.agocontrol.com/ där du kan kombinera LIFX med Philips Hue (samt ett stort antal andra märken och varianter). En E27-standard vore trevligt, men just nu finns det många kandidater, men ingen dominerande som kommer att kunna etablera sig inom rimligt tid – och då återstår bara open source-projekt om du vill kunna kombinera och slippa inlåsning.
Smart idé. Kan vara en affärsidé för aktörer som idag hanterar deponering av källkod.